Religiösa inslag i kognitiv terapi?
Robin Åkerlund

 

Föreställ dig att forskning en dag visar att människor med psykiska problem mår betydligt bättre av att bikta sig. Kognitiva behandlare, trogna vetenskapen som de är, börjar därför lägga till olika varianter av bikt till sina terapier. När detta pågått i några år bjuds den nya påven, Benedictus XVI, in till kognitiva terapeuters världskongress för att diskutera likheter mellan katolicism och kognitiv terapi. Skulle inte det väcka både kritik och förvåning? Att en annan religiös ledare, H. H. Dalai Lama, bjudits in till årets kongress verkar dock inte orsaka någon debatt över huvudtaget. Det tycker jag är lite konstigt. Syftet med den här artikeln är därför att belysa några religiösa aspekter av buddhismen som man inom kognitiv terapi[1] valt att bortse från.

 Till att börja överraskades nog ingen av att just buddhism – inte kristendom eller islam – givits en central roll på ICCP 2005. Buddhism har varit ett återkommande inslag i kognitiv terapi allt sedan Marsha Linehan lanserade sin dialektiska beteendeterapi (DBT) i början av 1990-talet. Idag har flera böcker, och en uppsjö av artiklar, publicerats där tekniker och förhållningssätt från buddhismen integrerats i kognitiva behandlingar. En spännande utveckling i en terapitradition som alltid värnat om sin vetenskaplighet!

 Hur förklaras då vurmen för just denna världsreligion? I DBT-litteratur och utbildningar är det framförallt zenbuddism[2] som hamnat i fokus. Zen presenteras som en av behandlingens tre filosofiska grundpelare. Vad man syftar på då är inte zenbuddismens centrala tes – att varje människa i sig har en ”Buddha-natur” och att meditationens syfte är alla människors frälsning genom att denna fördolda natur avtäcks. Istället menar kända DBT-företrädare att zenbuddismens kärna egentligen är något annat, ett sorts psykologiska förhållningssätt som utmärks av medveten närvaro (mindfulness) och acceptans av olust. Mindfulness-baserad kognitiv terapi (MBKT) är en annan välkänd behandling som hänvisar till buddhism, framförallt då till theravada-traditionen[3].  Även här menar författarna att den psykologiska färdighet man lär ut (medveten närvaro) är själva essensen av buddhistisk meditation. Något som kanske skulle förvåna en buddhist i denna tradition som mediterar utifrån föreställningar om föregående och kommande liv, i syfte att nå nirvana – den slutliga befrielsen från återfödslar och det lidande de för med sig.

 Utövande buddhister har naturligtvis inte missuppfattat sin religion. Däremot framställs buddhism i kognitiv terapi ibland på ett sätt som gör att den kanske inte riktigt kommer till sin rätt. I och för sig är det så att en betydande del av den buddhistiska litteraturen är vad man skulle kunna kalla ”psykologisk”. Den omfattar bland annat teorier för hur medvetandet och dess innehåll skapas och förändras, samt beskrivningar av hur vissa av buddhismens frälsningsvägar går genom olika former av mental träning och inre utforskande. För den nyfikne beskrivs detta på ett insatt sätt i ett par kapitel i den nyutkomna boken Mindfulness and psychotherapy (Germer et al., 2005). Författarna, som är både psykologer och praktiserande buddhister, framhäver här hur buddhism skiljer sig från andra religioner genom de många texter som behandlar träning och utforskande av medvetandet. Denna del av den buddhistiska traditionen är en rik källa att ösa ur för den olika psykoterapeutiska riktningar. Samtidigt betonar författarna att syftet med denna ”psykologi” aldrig varit psykisk hälsa utan upplysning, en frälsning av metafysisk art.

 Det finns dock en annan sida av buddhismen som Germer och hans kollegor inte tar upp. Den psykologiska dimensionen har historiskt sätt bara intresserat ett fåtal. För den överväldigande majoriteten av buddhister har buddhismen varit, och är, en känslomässig och levande religion. Det vanligaste buddhistiska utövandet är ritualer, tillbedjan, hög moral och ett liv i samklang med en kosmologi som ger världen och livet mening. Meditation har aldrig varit särskilt vanligt, inte ens bland munkar och nunnor. För sekulära forskare och kliniker är det naturligtvis lätt att avfärda denna andra sida av buddhismen som vidskeplig eller traditionell. Men vid sidan om instruktioner i medveten närvaro (i nedteckningarna av Buddhas tal) återfinns även uppmaningar till sådan tillbedjan, hänvisningar till övernaturliga väsen och beskrivningar av de paradis som väntar de dygdiga efter döden.

 Hur kommer det sig då att buddhismen i kognitiv terapi ofta framställs på ett sätt som bortser från dessa mer ”religiösa” aspekter? Ursprunget till denna uppfattning återfinns i buddhismens västerländska historia. De buddhistiska rörelser som fått störst inflytande i USA och Europa är sprungna ur asiatiska reformrörelser. I dessa omtolkades buddhismen i början av 1900-talet under trycket från modernism, kolonialism och kristen mission. Välutbildade och nationalistiska buddhister i länder som Japan och Sri Lanka framhävde buddhismens filosofiska och vetenskapliga sidor och lyfte fram meditation som ett sorts rationellt religionsutövande. Detta brukar idag kallas för ”modernistisk” buddhism. Dessa rörelser fick viss utbredning i sina ursprungsländer men lyckades över förväntan med sin västerländska mission. Under efterkrigstiden blev denna form av buddhism den dominerande i Nordamerika och Europa. Under 80- och 90-talet har religionsforskningen uppmärksammat hur en än mer radikal form av buddhism börjat växa fram. I rörelser knutna till välkända meditationscentra avfärdas centrala buddhistiska doktriner och moraliska påbud rörande sexuell avhållsamhet och nykterhet. Meditationsupplevelser tolkas utifrån populär psykologi. Syftet med utövandet är i första hand självutveckling och höjd livskvalitet, inte frälsning utifrån en religiös världsbild. Denna nya buddhism kallas ibland ”postmodernistisk” och hit hör bland annat den japanska rörelsen Sanbokyodan som Marsha Linehans lärare Willigis Jäger tillhör. Även de meditationscenter som skaparna av MBKT hänvisar till, Gaia House och Spirit Rock, brukar räknas till denna nya buddhism. Uppfattningen att buddhismens kärna är psykologisk, inte religiös, skulle därför kunna förklaras med att kognitiv terapi influerats av en särskild form av buddhism som har just detta budskap.

 Med hänsyn till de många olika uppfattningar om buddhismen som finns idag är H. H. Dalai Lama en väl vald gäst till vår världskongress. Han har ett stort intresse för psykologisk forskning och har deltagit i flera konferenser med ansedda vetenskapsmän. I dessa sammanhang brukar han presentera sig som en enkel munk. Men samtidigt är han den 13:e återfödelsen av den förste Dalai Lama, som i sin tur är en återfödelse av medkänslans boddhisattva, Avalokiteshvara. Denne är en upplyst som valt att fortsätta leva liv efter liv på jorden, dela människornas lidande och hjälpa alla levande varelser på vägen mot nirvana. I buddhistiska sammanhang behandlas han därför som det religiösa överhuvud hans anhängare anser att han är.

 Sammanfattningsvis är buddhismen en rik tradition som inte kan reduceras till medveten närvaro, eller till någon annan psykologisk färdighet. Buddhismen är, utifrån alla kända kriterier, en religion. Av flera skäl kan det därför vara klokt att tydligare än idag skilja buddhism från kognitiv terapi. Uppdraget som behandlare uppfattar jag som icke-religiöst och både behandlare och klient har rätt att slippa involvera sig i en religion som inte är ens egen. Vad gäller de buddhistiska tekniker som integreras i allt fler behandlingsprogram kommer empirisk forskning så småningom kunna avgöra hur användbara de är, och vilken utformning de ska ha. Religiösa rörelser eller andra särintressen bör inte engageras i denna process, hur attraktiva deras budskap än är!

Robin Åkerlund, psykolog

 Stort tack till Katarina Plank, doktorand i religionshistoria vid Lunds universitet, för fackgranskning och värdefulla synpunkter.

Referenser:

Germer, C. K., Siegel, R. D. & Fulton, P. R. (2005). Mindfulness and psychotherapy. New York: The Guilford Press.

Jacobsen, K. (2002). Buddhismen: Religion, historia, liv. Stockholm: Natur och Kultur.

Kåver, A. & Nilsonne, Å. (2002). Dialektisk beteendeterapi vid emotionellt instabil personlighetsstörning. Teori, strategi och teknik. Stockholm: Natur och Kultur.

Linehan, M. M. (1993). Cognitive-behavioral treatment of borderline personality disorder. New York: The Guilford Press.

Plank, K. (2005) Att tämja det vilda – terapeutiska och religiösa funktioner av nutida buddhistiska meditationstekniker utanför Asien. Föreningen lärare i religionskunskap: Årsbok 2005 (under tryckning).

Prebish, C. S. & Baumann M. (2002). Westward Dharma: Buddhism beyond Asia. Berkeley: University of California Press.

Prebish, C. S. & Tanaka, K. K. (1998). The faces of Buddhism in America. Berkeley: University of California Press.

Robins, C. J. (2002). Zen principles and mindfulness practise in Dialectical behavior therapy. Cognitive and behavioral practise, 9.

Segal, Z. V., Williams, J. M. G. & Teasdale, J. D (2002). Mindfulness-based cognitive therapy for depression. New York: The Guilford Press.

Sharf, R. (1995). Buddhist modernism and the rhetoric of meditative experience. Numen, 42.

Åkerlund, R (2004). Buddhism som färdighet. Postmodernistisk buddhism och kognitiv beteendeterapi. Chakra – tidskrift för indiska religioner, 2/2004.