Jan Beskow

Säg "postmodernism" och det vänder sig i magen. Krångligt och obegripligt. Uttrycket anger ju bara en tidsmässig förändring i tänkandet, en period som kommer efter en annan. Utan att ange vad denna nya tid egentligen handlar om. Bara förvirrande!

Men vänta! Kanske är det inte så dumt! Att förstå vår egen tid mitt inne i alla dess omvälvningar är inte så lätt. Om 20-30 år förstår vi troligen bättre vad det hela handlade om? Kanske är det klokare att vänta med den slutgiltiga beteckningen.

Under tiden kan vi försöka avlyssna vad ordet egentligen berättar om. Post = efter. Efter "modernism". Markerar tydligen att modernismen tagit slut. Att den nått vägs ände. Men vad är då modernism? Att tydliggöra det kanske ger oss en aning om varför det behövs något annat.

Musik- och konsthistoriker förlägger modernismen till senare halvan av 1800-talet och första halvan av 1900-talet. I musiken är Richard Wagner (med början omkring1860) och Arnold Schönberg (omkring 1910) portalfigurer, i konsten expressionisterna (1880-tal) och Pablo Picasso (1910-tal).

Historikerna har ett längre perspektiv. För dem sammanfaller modernism med den "Nya tiden". Den sträcker sig från mitten av 1400-talet till mitten av 1900-talet. Ofta delas den in i "tidigmodern" och "senmodern" tid, med mitten av 1700-talet som vattendelare. Låt oss i första hand följa dem när vi försöker ringa in innebörden av modernism.

"Den moderna tiden" i historikernas mening sammanfattar utvecklingen under hela perioden. Här begränsar jag mig till att diskutera några dominerade idéområden. Frågan om hur dessa hänger ihop med tekniska nyvinningar är lika komplicerad som den om hönan och ägget. Här räcker det med att konstatera att idéer och teknik är nära förbundna, att det är två perspektiv - en teoretisk, en mer praktisk - på samma företeelse – utvecklingen av det moderna samhället.

"Modernism", "postmodernism" – är det rimligt att med två ord försöka ringa in utvecklingen under sexhundra år? Ja, det är det. Kognitivt fungerar vi ju genom att använda tentativa begrepp kring vilka vi organiserar vårt tänkande. Vi samlar ny kunskap kring detta begrepp, tills vi finner att det inte längre fungerar, att vi behöver nya begrepp. Ludwig Wittgenstein kan vara oss till viss hjälp. Han påpekande att orden inte ger en total och sannfärdig beskrivning av verkligheten. I stället "pekar de in mot" en rik och differentierad, i princip ofattbar verklighet. Och när vi försöker tränga in i den verkligheten tar vi hjälp av provisoriska begrepp. Det är därför helt okej att vi fortsätter vår beskrivning med att försöka ange några nyckelord för modernismen, t ex humanism, individualism, rationalism och framstegstro.

Metoden i denna text blir således att beskriva dessa fyra termer och väga dess för- och nackdelar som "pekare" såväl in mot den tid som gått som mot den framtid vi hoppas skall komma. Med all respekt för att många modernistiska drag lever vidare även i postmodernistisk tid.

Giovanni Pica della Mirandolas tal "Om människans värdighet" anges ofta som en startpunkt för humanismen (se även d´Elias artikel). Vilket inte hindrar idéhistorikern att spåra humanistiska tendenser mycket längre tillbaka. Pica della Mirandola formulerade sig inom ramen för sin tids religiösa tänkande. Gud - "den främste av hantverkare", hade angivit lagarna för alla levande varelser, växter som djur. Blott icke för människan, som fick förmågan att skapa sina egna lagar, sina egna gränser, men också möjligheten att degenerera till djur eller höja sig till gudomliga former. Människan skapar sig själv, "bildar sig själv", en konstruktivistisk tanke.

Ordet humanism har fortfarande en positiv klang. Det är viktigt att respektera människans skapande förmåga, att sätta henne i centrum, att återupprätta henne. Visst måste detta begrepp vägleda oss länge än, inte minst i strävan att överallt förverkliga de mänskliga rättigheterna!

Att alltför mycket upphöja människan har dock sina risker. Människan som skapelsens krona, som herre över djur och växter, ägnar sig också åt besinningslös exploatering. Post-humanismen för fram en ödmjukare människobild, en människa som inser sitt stora beroende av naturen, sitt ständiga växelspel med denna och sitt behov av allt djupare kunskap. I själva verket är den insikten en förutsättning för vår överlevnad, för att vi inte skall såga av den gren vi själva sitter på.

I stadsstaten Atén var det de fria männen, de som uttryckte sig muntligt, som tilldelades betydelse. Inte av egen kraft utan som del i staten, som medborgare. Hanverksgillet, släkten och familjen är andra livsformer som skänkt människan hennes värde. Men under modernismen har människan blivit alltmer frigjord från dessa band, hon hämtar sitt värde från sig själv, från sitt värde som enskild människa. Hennes oberoende har stora fördelar för hennes egen kreativitet och utveckling. Också andra, t ex industrin, drar nytta av individens flyttbarhet och flexibilitet.

Men även detta har en tendens att gå för långt. Mätt och fri springer den postmoderna människan omkring på vår jord utan att veta vad hon ska ta sig till. Den dagliga kampen för överlevnaden tillsammans med andra uttrycks inte längre i stränga levnadsregler. Svårigheten att prioritera tilltar. Kaos och meningslöshet hotar. Stress, ångest och depressionssjukdomar ökar i frekvens.

Post-individualismen tar sin utgångspunkt i det faktum att i en långt driven individualism döljer sig också ensamhet. Och ångest växer i tomrum. Det verkar som vi glömt den enkla sanningen att en människa bara utvecklas i nära relationer till andra människor, att hon är beroende av dessa andra för sin egen växt och utveckling. Och att denne andre är radikalt annorlunda än jag själv, vilket är just det som skapar dynamiken i det mänskliga samspelet. Respekten för den andres legitimitet blir därför av avgörande betydelse för det vi kallat för konvivialitet (Palm-Beskow oa 2001)

Ratio, förnuftet, är grundat i kognitionerna. Att kritiskt observera, att logiskt resonera var värdefulla insikter såväl i antikens Grekland som under upplysningstiden fram till vår tid. Den rationellt grundade kunskapen kan vi inte vara utan.

Den post-rationalistiska kritiken riktar sig mot överbetoningen av kognitionerna. Något förbisågs när den medelålders vite mannens klara förnuft blev ledstjärnan och när känslor blev liktydigt med kvinnlig farlighet, som bäst bekämpades med häxbål. Under de senaste decennierna har känslan blivit återupprättad som vårt viktigaste instrument för orientering. Balans mellan kognitioner och emotioner, emotionell reglering, är en viktig uppgift för kognitiv psykoterapi. Maria Teresa (Mayte) Miró menar dock att Guidano missade kärnan i kritiken mot rationalismen (Miró 2002).

Vetenskap och teknik har fört människorna i det västerländska samhället till en levnadsnivå, som vi tidigare inte kunde föreställa oss. Inte underligt då att dessa blev garanten för fortsatt utveckling. Ur allt större och riktigare kunskap skulle framgången växa av sig själv.

Denna myt gick väl att upprätthålla fram till andra världskriget, men då brakade allt samman. Nazismen, koncentrationslägren, atombomben, överbefolkningen, miljöförstöringen gjorde all naiv framstegstro omöjlig. Framgång är och har alltid varit en fråga om val. Människans förmåga att skapa sig själv. Ja! Men för första gången i historien också människans förmåga att totalt förstöra sig själv, inklusive naturen, jorden, som vi lever på.

I post-modernistisk tid ställs framgångstron på svåra prov. Vår storhjärna ställs inför helt nya utmaningar – men framgången är oviss! Dock lär vi oss ständigt alltmer om detta vidunderliga organ. Kanske tron på den kunskapen kan väga över till framtidens fördel. Valet är avgörande: utan framgångstro – ingen framtid. Ytterligare ett banalt argument: livet med tro på framtiden är roligare!

För omkring fyrtio år sedan hade jag en omvälvande konstupplevelse. I ett hörn av Moderna museets utställning Rörelse i konsten hängde en vit skjorta. Philip Morris-paketet i vänstra bröstfickan underströk att det var en man. Men ansiktet var – konstigt nog - utbytt mot en piltavla. En röd prick i mitten med ringar omkring. Tre meter framför skjortan fanns en liten piedestal med några pilar. Jag fattade inviten, steg fram, tog en pil, vägde den i höger hand och lyfte armen. Plötsligt drabbades jag av en oväntad insikt. Det var ju en man – en människa – som jag var beredd att kasta pilen mot! Efter några sekunders tvekan beslöt jag mig. Pilen sköt iväg. Den träffade honom rakt i ansiktet!

Att så oväntat och brutalt ställas vid sidan av sig själv och sedan djupt ifrågasätta sitt eget handlande var en första övning i "I" och "me". Fokus var oväntat jag själv och mitt perspektiv på världen. Bilden på väggen var skäligen enkel, knappast konstnärlig. Men den var kommunikativt effektiv genom att dra in mig som medaktör i ett konstnärligt skapande. All konst kräver viss medverkan av betraktaren. Ändå är detta en stor skillnad jämfört med modern konst. En bild av Picasso visar det avbildande objektet ur flera samtidiga perspektiv. Men bilden är fortfarande i fokus, där den hänger inramad på väggen. Detta är en av post-modernismens stora insikter: jag är själv, interaktivt, indragen i skeendet på ett mycket mer avgörande sätt än tidigare. Och jag kan endast ta till mig en bit, ett fragment i sänder.

Den post-modernistiska kritiken förnekar inte modernismens värden, tvärtom. Men efter kritiken, antitesen, hamnar den förhoppningsvis i en ny syntes. Kanske man kan kalla det modernism på en högre nivå. Ett gemensamt drag är känslan av att vara indragen i betydligt större sammanhang än vi förstod under den modernistiska epoken. Vi samspelar hela tiden med och är djupt beroende av naturen, av den andre och av känslorna.

Dessa sammanhang är dessutom betydligt mer komplexa än vi tidigare förstått. Denna insikt speglas av statistikens utveckling, från analys av enkel orsak-verkan (med övriga faktorer konstanta), över multipel påverkan studerad genom faktoranalys, fram till systemtänkandet (fortfarande under en styrande princip) till nätet – utan dominerande kraftcentrum men i ständig interaktion. Denna komplexitet är möjlig att förstå bara genom ytterligare prestationer av vår storhjärna, låt oss kalla det vidgad medvetenhet, gärna i form av medvetandesprång. Sådana är nödvändiga för att möta den nya tidens utmaningar.

Det tror jag inte, inte ännu! Det skulle kräva en betydligt större medvetenhet av oss alla, medvetenhet om den värld vi lever i och hur vi som lever i denna värld är beskaffade.

Däremot känner jag mig övertygad om att den traditionella modernismen har nått sina gränser. Under den tid detta skett har också kognitiv psykoterapi vuxit fram och utvecklats. Med dess grund i kognitiv och emotionell psykologi samt hjärnfysiologi står den inför stora utmaningar. Ett fördjupat samtal om världsbild och människosyn har en viktig funktion att fylla av stor betydelse för terapeuterna själva. Den skulle dessutom kunna utmynna i ett ökat fackligt intresse inte bara för individuella utan också för kollektiva scheman.

Bauman N. Postmodern etik. Daidalos 1995.

Palm Beskow A, Beskow J, Miró MT. Kognitiv psykoterapi och medvetenhetsutveckling. Center för Cognitiv Psykoterapi och Utbildning i Göteborg AB, 2001. (Pris 200:- inkl. moms).

Miró M. Problemet med den andre i postrationalismen. Center för Cognitiv Psykoterapi och Utbildning i Göteborg AB, 2001. (Artikel, pris 100:- inkl. moms).

Pico della Mirandola G. Tal om människans värdighet. Idéhistorisk läsebok. Band I, Gidlunds, 1982.