Detta kan ju verka egendomligt, särskilt om man tänker på den terapeutiska alliansen. Men enligt Bengt och Kenneth har detta arbete inte på något sätt stört relationen. Däremot har det andra fördelar. Det tvingar fram tydlighet hos behandlarna, dvs eftersom det är en annan behandlare nästa gång, så måste man rapportera vad man gjort, vilka hemuppgifter man gett etc. Detta i sin tur främjar metodutveckling och kvalitetskontroll. En annan effekt är att det motverkar utbränning hos personalen, då arbetet med tvångspatienter kan vara mycket tålamodsprövande. Ett annat sätt att motverka utbränning är att man skiftar partner, dvs alla arbetar med alla. På det sättet hindras eventuell bildning av undergrupper. Teamet har arbetat sedan 1995 och har hela Uppsala län som upptagningsområde. Under denna tid har man arbetat med ca 100 patienter och behandlingstiden kan sträcka sig mellan en session till flerårig behandling.

Enligt litteraturen skulle så många som 2-3% lida av tvångssyndrom bland ungdomar. Det skulle för Uppsala läns del innebära ca 1500 ungdomar så tvångssyndrom verkar vara underdiagnostiserat, enligt föredragshållarna.

Alla tvång handlar i grunden om att bli säker. Men i sin strävan att bli säker så hamnar patienten ofta i en 'tvångsfälla'. Speciella situationer utlöser olika former av tvångsimpulser. Dessa kan vara både tvångstankar, t ex "Jag kan bli homosexuell", olika katastroftankar, t ex "om jag tänker så blir jag homosexuell". Ett sätt att hantera ovanstående blir att utveckla olika former av ritualer, som ger patienten en tillfällig lindring. På sikt kan det leda till att patienten blir mycket handikappad av sina ritualer, som har en tendens att sprida sig till allt flera områden och ta allt längre tid. Patienten hamnar i en 'tvångsfälla'. Syftet med behandlingen är att patienten ska ta sig ur denna tvångsfälla och i det arbetet måste man arbeta både med tankarna och olika former av exponering och att stå emot ritualerna.

Det är viktigt att man sätter upp en målsättning för arbetet. Målsättningen kan sedan delas upp i olika delmål och man satsar på de viktiga sakerna först, dvs det som är mest handikappande. I arbetet ingår det också mycket undervisning om OCD. Här går man igenom de inlärningspsykologiska principerna för behandlingen och man planerar, övar och följer upp behandlingen med patienterna.

Eftersom man arbetar med ungdomar och barn blir patientens anhöriga viktiga. Föräldrarna måste tas med i behandlingen. Ofta har föräldrarna hamnat i, vad OCD-teamet betecknar som en "försäkringsfälla". Barnet kräver olika former av 'försäkringar' t ex vid läggdags. Det kan vara att mamman stannar kvar hela tiden till barnet somnat, att föräldern försäkrar att han/hon inte är död i morgon etc. Dessa 'försäkringsritualer' har en tendens att utökas både i tid och i antal. Föräldrarna har hamnat i en 'försäkringsfälla'. I behandlingen ingår olika strategier för att lära föräldrarna att komma ur denna.

Ovanstående får bara ses som ett smakprov på vad herrar Andersson och Nilsson hann med under sin mycket innehållsrika presentation.