Människan har en enorm självreglerande livskraft, som tyvärr ofta motarbetas. Att undanröja hinder för självläkning och ökad medvetenhetsutveckling är vad kognitiv psykoterapi syftar till.

Dessa tankegångar är utgångspunkten för Kognitiv psykoterapi och medvetenhetsutveckling. Om att leva i konvivialitet. Boken är utgiven av Center för Cognitiv Psykoterapi och Utbildning. Där är också författarna Astrid Palm Beskow, Jan Beskow och Maria Teresa Miró verksamma som terapeuter, lärare och forskare. Bokens syfte är att förmedla den kunskap författarna funnit mest användbar i sitt praktiska arbete. Medvetenhetsutveckling utgör kärnan i psykoterapi och den modell som författarna skisserar i bokens teoridel baseras främst på principer för hur levande och komplexa system fungerar. Mänsklig utveckling beskrivs utifrån tre processer eller domäner, nämligen biologisk, kulturell och personlig evolution. Många olika kunskapsområden vävs ihop, såsom språk- och neurovetenskap, emotions- och kunskapsteori. Det historiska tvärvetenskapliga perspektivet är bokens stora förtjänst.

Uppkomsten av språket var, menar författarna förutsättningen för medvetenhetsutveckling. När våra förfäder drog över savannerna på jakt efter mammut uppstod ett ökat behov av kommunikation. Med hjälp av ord underlättades livsnödvändig gemensam samordning och dessutom planering av samordnade handlingar. Den som kom att skilja homo sapiens från andra primater, var således ett levnadssätt baserat på varaktiga, nära och tillitsfulla relationer.

Den atmosfär som denna samvaro genererar och som är förutsättningen för överlevnad och utveckling, benämner författarna konvivialitet. Ordet kommer från latinets con, respektive vivere och betyder ungefär att leva samman. Dess ursprung finns i den trygga attachmentrelationens intersubjektitet. Till dess särdrag hör dock att den inte begränsar sig till kärleksrelationer och föräldrabarnrelationer. Den kan uppstå i alla mänskliga sammanhang. Konvivialitet för oss in på existentiella och etiska frågor. En stark betoning ligger på den enskildes - såväl privata som professionella - ansvar och påverkansmöjlighet. Respekten för den andres legitimitet är grundbulten i begreppet.

Med språket banades väg för den kulturella evolutionen. Absolut verklighet är ett nyckelord i en intressant historisk tillbakablick som författarna gör. Varje tidsålder och kultur har sina kollektiva tankemönster av väl rotade föreställning vilka betraktas som självklara, absoluta sanningar. Förklaringar har sökts i andar, den ende guden, naturen och individen. Under 1600-talet kom den absoluta verkligheten att kopplas till människan och det personliga medvetandet. Här stannar författarna upp för att med utgångspunkt i Descartes filosofi, diskutera dess konsekvenser för den världssyn som i drygt tvåhundra år varit absolut verklighet i västvärlden.

Enligt Descartes var tankens verklighet den enda sanna verkligheten. Det fanns ett metafysiskt jag, ett "universellt förnuft" skilt från den egna levande kroppen, oberoende av andra, en ingen. Denna världssyn har haft två negativa konsekvenser; uppdelningen mellan kropp och själ och föreställningen om den andre som ett annat jag.

Hur kunde då Descartes utifrån sin världssyn veta att de kroppar han iakttog, verkligen var människor som han själv? Jo, om den andre kunde nå fram till förnuftiga slutsatser, var också hon en del av detta universella förnuft. Ett annat sätt var att andligen försätta sig i den andres tillstånd och jämföra med sig själv. Om den andre kunde tänka och bete sig som han, så visste han att den andre var en varelse som han. Därmed uppstod idén om den andre som ett andra jag - den vite medelålders mannen som norm.

Att på detta sätt leva sig in i den andre är det vi benämner empati. Här blir dock empatins begränsningar tydliga, menar författarna. Om jag ser den andre som ett annat jag, kan jag aldrig överskrida mina egna gränser och se den andre i bemärkelsen en radikalt annan person. Vi vet idag att det inte finns något "kroppslöst" tänkande, överordnat förnuft eller jag. Därmed lämnar vi den abstrakta "människan" som begrepp för att istället se den enskilda levande människan som vår absoluta verklighet. Författarna refererar här bland annat den spanske filosofen Ortega y Gasset, som formulerar om Descartes Jag tänker, alltså finns jag till Vi lever, alltså tänker vi. Kunskap om mig själv och den andre nås i språklig, konvivial samvaro. Först när jag förmår se den andre som en annan olik mig blir hon och jag själv någon.

Författarna menar att idén om att vår tids absoluta verklighet utgörs av våra egna personliga liv, kommer att få betydande konsekvenser. Aldrig har människors möjlighet att påverka sitt liv och sin framtid varit större.

Praktikdelen behandlar, förutom ett kort inledande kapitel om terapeuters egen medvetenhetsutveckling, implikationer för psykoterapi och folkhälsoarbete. Författarnas synsätt innebär ett antal perspektivförskjutningar i traditionell kognitiv terapi. De beskriver människan som ett självorganiserande system, psykisk störning som obalans i dess delsystem. En rad fallbeskrivningar ger en levande beskrivning av sådana obalanser samt tänkbara terapeutiska strategier. Undanröjning av hinder för självläkning är terapins primära syfte. Narrativ och normalisering av klientens reaktioner är viktigt redskap.

En konvivial atmosfär är både en förutsättning för och en källa till medvetenhetsutveckling och terapeutisk förändring. Liksom D.Stern betonas den intersubjektiva kommunikation mellan terapeut och patient, som öppnar upp för ny förståelse och blir till språng i medvetenhetsutvecklingen hos dem båda, här benämnt "skapelseögonblick".

Tillför då denna betoning på medvetenhetsutveckling och konvivialitet något nytt, undrar jag. Täcker inte redan befintliga begrepp, som tex. Bowlbys "en trygg bas", den samvaroform författarna beskriver? Tankarna går även till det buddistiska begreppet compassion som ju liksom konvivialitet är ett förhållningssätt som inte begränsas endast till terapeutiska möten Det författarna gör är att integrera en mängd befintlig kunskap för att sedan låta nya mönster träda fram. Det nya är att de ser medvetenhetsutveckling och konvivialitet som ömsesidiga förutsättningar, grundade i tidigare utveckling och nödvändiga för att vi ska kunna ta det språng i medvetenhetsutveckling som dagens historiska situation kräver.

Personligen tycker jag att man lyckats förvånansvärt väl med att på 150 sidor skissera en så mångfacetterad och originell modell. I psykoterapeutisk litteratur sätts människan allt för sällan in i en större kontext. För kunskapsteoretiska frågeställningar får vi vända oss till experter, ofta utan erfarenhet av professionella mänskliga möten. Författarnas styrka ligger i att de baserar sin modell på mångårig erfarenhet av arbete med människor. Om den kommer att bli till nytta i praktiken, även för andra återstår att se.

Att man inte anger referenser direkt i texten är en brist. Det försvårar för läsaren att gå vidare och fördjupa sig i just de delar man finner intressanta. Vidare innehåller texten många slarvfel vilket skämmer helhetsintrycket. Och det är ju synd eftersom boken definitivt kan rekommenderas, inte bara till psykologer och psykoterapeuter utan till alla med intresse för vad det innebär att vara människa i vår tid.

Eva Hedenstedt

Psykolog

Umeå Universitet

Recension, Palm Beskow,A., Beskow, J., Miró, M.T. (2001):
Kognitiv psykoterapi och medvetandeutveckling.
Om att leva i konvivialitet
Center för Cognitiv Psykoterapi och Utbildning

Pris: 200 kr

Beställes via epost:
info@cognitivterapi-gbg.se
eller via fax 0303-20 75 61
Porto tillkommer