Om psykoterapeutisk integration
Det finns många som har påpekat att kognitiv terapi kan vara en integrerande kraft mellan psykoanalytisk terapi och beteendeterapi. På olika håll i världen pågår också arbete i den riktningen både teoretiskt och kliniskt. För oss som kognitiva terapeuter kan det ibland vara förvirrande att många olika terapiformer figurerar inom den kognitiva ramen. I amerikanska och engelska böcker förekommer oftast beteckningen CBT, dvs Cognitive Behavioral Therapy. Den debatt som förs på 'nätet' och som jag ofta brukar återge i Sokraten har beteckningen CBT. Även i Sverige använder numera den beteendeterapeutiska föreningen, KBT, som benämning på den terapi de utför. Det finns säkert olika skäl till detta. Ett skäl, både internationellt och nationellt, kan vara att termen 'beteendeterapi' har en dålig klang och förknippas i mångas öron med 'råtterapi'. Kognitiv Beteendeterapi säljer helt enkelt bättre. Ett annat skäl kan vara att beteendeterapeuter har tagit till sig den kognitiva modellen och arbetar mycket med tänkandet och känslorna. För kognitiva terapeuter är det också naturligt att använda olika tekniker, som ursprungligen bygger på beteendeterapi. Jag tror att vi får leva med den här förvirringen och stå ut med den. Det finns representanter för 'hårda' kärnor i alla läger, dvs dogmatiker som hävdar sin teoris och sin teoris överlägsenhet. Men de flesta av oss försöker nog få saker och ting att fungera i praktiken och vara öppna för andras erfarenheter och forskning. Ungefär detsamma försöker vi lära våra patienter, att inte se allt i svartvitt utan upptäcka gråskalorna.
I det senaste numret av Insikten, Psykoterapicentrums tidning, har Lars-Gunnar Lundh en artikel som har som överskrift: Mot en integrativ psykoterapiteori? Jag tror att denna artikel är ett tecken på att det finns en rörelse bland olika terapeutiska skolor att röra sig mot varandra. Inte i den mening att man ger upp sin teori utan mer ett tecken på att man är beredd att se vad andra har att komma med. Som Carlo skriver i sin ledare finns det önskemål bland psykodynamiska terapeuter att tillägna sig kompletteringsutbildning i kognitiv terapi. Denna begäran och lösningen på denna begäran är inte alldeles problemfri, som Carlo antyder.
Jag ska bara summariskt referera vad Lars Gunnar Lundh (LGL) skriver och intresserade hänvisas till Insikten 1/99.
LGL menar att det finns tre olika riktningar inom den integrativa rörelsen. Det är:
Som exempel på eklekticism tar han Arnold Lazarus som vill göra det möjligt för terapeuter att på ett systematiskt sätt plocka metoder och tekniker från olika skolbildningar. Han kan ses som en representant för att metoden är viktigare än teorin.
Som förespråkare för en teoretisk integration tar LGL upp den amerikanske psykoanalytikern Paul Wachtel. Han gav redan 1977 ut boken Psychoanalysis and behavior therapy och 20 år senare kom boken ut i en utökad version Psychoanalysis, behavior therapy and the relational world.
Den tredje riktningen representeras enligt LGL bl a av Jerome Frank. Denne menar att psykoterapeuter uppnår sina resultat på i princip samma sätt. Den viktigaste faktorn är terapeutens personlighet och framförallt hur väl patient och terapeut passar ihop. Det är dessa 'common factors' som förekommer i alla terapiformer
LGL tar också upp Stanley Messer, en amerikansk psykoanalytiker, som är skeptisk till t ex Wactels tes om en teoretisk integration. Han menar istället att integration i mindre skala är möjlig och önskvärd. Han har myntat begreppet "assimilativ integration". Med detta menas att man utifrån sitt teoretiska perspektiv kan integrera metodkomponenter från andra skolbildningar. Som exempel på denna 'rörelse' nämner LGL bl a Mahoney, Jeffrey Young , Linehan och Greenburg. Deras strävanden tenderar att leda till uppkomsten av olika former av mer eller mindre integrativt inriktade psykoterapiformer. En effekt av detta, skriver LGL, skulle bli att psykoterapin mer kommer att likna en sammanhållen vetenskap, där företrädare för olika riktningar visserligen ansluter sig till olika teorier och metoder men ändå talar tillräckligt lika språk för att kunna kommunicera med varandra.
LGL går sedan in på huvudsyftet med sin artikel.
"Syftet med denna artikel är emellertid att gå lite längre än så, och att diskutera några möjligheter till en teoretisk vidareutveckling inom psykoterapin som kan bidra till att skapa ett slags gemensamt (integrativt) teoretiskt perspektiv på vad som sker i en fungerande psykoterapi". Hans skriver sedan om Wachtels cykliska psykodynamik, Exponering - en grundläggande psykoterapeutisk princip?, Terapiprocessens dialektik, Terapisituationens socialpsykologi: det finns inga neutrala terapeuter,
Som avslutning väljer LGL att ställa ett antal frågor:
"Istället för att sluta med en sammanfattning väljer jag att sluta genom att ställa några frågor. En första fråga är följande: Är det önskvärt med integration inom psykoterapin? Eller kan det vara så att pluralism och mångfald är en bättre grogrund för psykoterapins utveckling? Den frågan föredrar jag att lämna obesvarad eftersom jag inte vet riktigt vad jag ska anse här. Den andra frågan är lättare att svara jakande på. Är det önskvärt med mer av kommunikation över skolgränserna? Jag kan inte se någon anledning till att inte svara ett obetingat ja på den frågan.
Den tredje frågan är: Behöver man vara förankrad i ett visst teoretiskt perspektiv för att fungera bra som terapeut? Eller är det möjligt att "ställa sig ovanför teorierna" och att se de olika teorierna som 'verktyg' som kan vara mer eller mindre användbara i olika typer av situationer? Den frågan är mera komplicerad. Men skulle inte svaret kunna vara att vi behöver både (a) behärska teorierna och (b) etablera distans till teorierna så att vi är klara över skillnaden mellan teori och verklighet samt att det är en fördel om vi också kan hitta andra, mer övergripande teoretiska perspektiv på psykoterapiprocessen än vad som ryms idag inom psykodynamisk terapi och KBT".
Lars-Gunnar Lundh är leg.psykolog, leg.psykoterapeut och innehar ett forskningslektorat vid psykologiska institutionen vid Stockholms universitet
Conny Thorsson