Vår historia börjar i verkligheten 1000-tals år tillbaka. I alla tider har människan funderat över hur vi tänker och känner. Detta har tidigare främst engagerat filosofer och i den kognitiva världen brukar man ta fram sådana som Sokrates, Spinoza, Descartes m.fl. Den moderna psykologin uppstod som så mycket annat i slutet av 1800-talet, ungefär samtida med Freuds psykoanalys. Freud var ju i grunden neurolog och hans tanke var att arbeta naturvetenskapligt med människans psyke. Han övergav delvis den tanken, bl.a. på grund av att möjligheterna att studera vad som skedde i hjärnan på den tiden var mycket begränsade. Han fick istället nöja sig med att ställa upp hypoteser hur det fungerade.

Tidigt psykologiskt tänkande

Joseph LeDoux tar sin utgångspunkt i att beskriva hur man tänkt kring känslor i den tidigare psykologisk historien och han citerar William James som i slutet av 1800-talet ställde frågan i en artikel: "Vad är en känsla?" Berömd är hans fråga: "Springer vi från en björn för att vi är rädda eller är vi rädda för att vi springer?" James svarade själv att det var det senare som gällde, d.v.s. vi är rädda därför att vi springer. Hans idé byggde på det faktum att känslor är förenade med kroppsliga signaler, såsom ökad hjärtrytm, svettiga handflator, spända muskler mm. Följaktligen menade James att känslor skiljer sig från andras sinnestillstånd genom att de har dessa kroppsliga signaler. Olika känslor förklaras av att de ger olika kroppsliga signaler. Fruktan skiljer sig från kärlek då de olika fysiologiska signaturer.

James syn på känslor dominerade inom psykologin fram till 1920-talet då Walter Cannon lade fram sin teori om "omedelbar reaktion" eller "fight- or fly- responsen. Denna reaktion förmedlas via det autonoma nervsystemet (ANS) och alla typer av känslor åtföljs av denna reaktion. Eftersom ANS tillhör hjärnan så var också känslorna placerade där och behövde inte stöd av någon kropp, ansåg Cannon. Eftersom behavioristerna dominerade psykologin så nöjde man sig med att se på känslor som ett sätt att agera i vissa situationer. Man ansträngde sig inte att förklara vad det är som ger upphov till medvetna känslomässiga erfarenheter, eftersom dessa inte erkändes som fenomen som man kunde undersöka vetenskapligt.

Denna syn började förändras på 1960-talet och den kom i ljuset av den kognitiva revolutionen. Här menade man sig ha funnit den förmedlande länk mellan reaktionen i kroppen och de känslor som uppstod och det var kognitionen (tanken). Eftersom de fysiska reaktionerna är lika vid många känsloyttringar måste det vara den förklaring vi ger oss själva som är den springande punkten. Här kan man se den kognitiva psykoterapins uppkomst. Denna tanke var som sagt inte ny och vi vet ju att redan den gamle greken, Epiktetos, lär ha sagt att "det inte är händelserna i sig som stör oss utan hur vi uppfattar dem". Även idag har vi ju som kognitiva terapeuter fokus på tankeinnehållet även om det finns en ständigt pågående diskussion vilket som är det bästa sättet att förändra dem.

LeDoux menar att svagheten med den kognitiva teorin var just betoningen på tankarna och att känslornas roll kom i skymundan. Han tar fram Lazarus som på 60-talet framförde att känslor kan initieras både omedvetet och medvetet men att det är de medvetna tankeprocesserna som behövs för att hantera olika känslor när de en gång uppstått.

Först på 80-talet kom studier där man hade studerat känslornas roll och hur dessa också kunde påverka människors val utan att de var medvetna om det. Det var en uppsats av Robert Zajnoc där han genom att presentera stimuli subliminalt för försökspersoner kunde få den att agera på ett visst sätt.

Detta ledde LeDoux till hypotesen; att emotioner och kognitioner ska ses som separata med integrerande mentala funktioner som förmedlas via skilda men integrerande system i hjärnan.

LeDoux forskning tar sin utgångspunkt i vårt farosystem och har ställer detta på en evolutionär grund. Vårt farosystem delar vi till en stor del med andra arter. Det är beläget i de gamla delarna av hjärnan och LeDoux anser att det är ett system som är till för att hantera faror på ett rutinartat sätt. Därför är det snabbt eftersom det har ett stort överlevnadsvärde att reagera snabbt vid en fara.

Men att kroppen på olika sätt sätts i larmberedskap innebär inte att vi upplever rädsla. Till detta fordras ännu ett system, ett system som skapar medvetenhet. Så rädslan vi känner har sitt upphov i två neurala system; ett som förmedlar försvarsbeteende och ett som skapar medvetenhet. Inget av systemen kan ensamt producera medveten rädsla.

Den del av hjärnan som hanterar vårt farosystem ligger i amygdala. Försök med råttor visar att detta system har en central plats och skär man av förbindelserna till amygdala så signalerar kroppen inte fara. Det andra systemet som styr hur vi uppfattar faran ligger i neocortex. Detta system kan vi påverka kognitivt. Men varför har vi då två system? Även där måste vi ser evolutionärt på det. Om vi alltid reagerade på en fara på ett förutbestämt sätt skulle vi vara sämre rustade att möta nya faror. Genom att föra upp det på en medvetennivå kan vi ändra och modulera våra beteenden vilket gör oss bättre rustade för överlevnad. Troligtvis har många arter dött ut eftersom de inte kunnat hantera nya situationer och faror.

Vad som är intressant är att även minnen formas i amygdala. Dessa minnen benämner LeDoux som implicita då de är omedvetna, ibland kallar vi dem 'kroppsminnen'. I forskning på bl.a. möss har LeDoux och hans kollegor att dessa minnen är svåra att släcka ut. Även detta ser LeDoux som ett sätt för evolutionen att skydda individen. Eftersom amygdalasystemet är ett system för att upptäcka och reagera på fara så är det ju praktiskt om dessa farominnen lagras på ett sådant sätt att de inte kan förstöras. De medvetna minnen fordrar en utveckling av hippocampus och det intressanta är att hippocampus utvecklas efter amygdala.

Detta kan förklara fenomenet som vi benämner 'infantil glömska', d.v.s. att vi har svårt att skapa medvetna minnen före talets utveckling i tvåårsåldern. Freud hade på så vis rätt att han påpekade att det finns omedvetna minnen men att han inte kunde peka på hur de fungerade utan fick spekulera på hur de uppkommit, bl.a. genom förträngningsmekanismer.

Men det finns ju inte bara infantil glömska. I den kliniska vardagen är det väl belagt att vid olika trauma kan patienten inte erinra sig vad som hänt. Har då Freud rätt att vi har en förträngningsmekanism som fungerar även här. LeDoux ger Freud rätt men förankrar det i ett neurologiskt synsätt.

Som jag skrev ovan så är det klarlagt att det finns två system för att vi ska kunna hantera faror och att farosituationer också kan lagras i medvetna minneskretsar i hippocampus. Det är också väl belagt att känslor påverkar minnen i positiv riktning, d.v.s. vi har lättare att minnas det som har ett känslomässigt innehåll för oss. Så långt är alltväl. Men vad händer om känsloläget blir alltför högt, som vid olika trauma och långvarig stress. Jo vad LeDoux och hans kollegor visat är att förbindelserna till hippocampus, som ju skapar det medvetna minnet, kan skadas och t.o.m. förstöras. Det innebär att vid trauma och stress kan ett minne enbart formas i amygdala men inga minnesbilder dyka upp på ett medvetet plan. Härav kan vi förstå att våra patienter kan plågas av att kroppen drar igång sitt farosystem men att inga minnesbilder dyker upp vad faran eller hotet är. Känner ni igen panikångestpatienten?

Även om man har ett minne av själva traumat så kan perifera detaljer som inte är medvetna dra igång vår rädslesystem. Om Du är utsatt för ett trauma så fokuseras din medvetna uppmärksamhet på vissa detaljer medan andra kommer i skymundan. Dessa senare detaljer formas på ett omedvetet plan i amygdala. Det kan t.ex. röra sig om en särskild plats, en särskild lukt mm. När så en människa på nytt rör sig på en speciell plats, känner en lukt etc. så dras rädslesystemet igång utan att den kopplas till det ursprungliga traumat.

Går det då att ta fram omedvetna och undanträngda minnen? Freud ansåg ju att den psykoanalytiska terapin var ett sätt att hämta fram dem. Den ståndpunkt som LeDoux för fram och som den nuvarande forskningen stöder är att om traumat har medfört att förbidelsen till hippocampus blir helt blockerad så är det inte möjligt att minnas eftersom inget medvetet minne formats. Inte ens med hjälp av psykoanalys. Har förbindelsen blivit delvis skadad så kan minnet plockas fram. Men LeDoux är försiktig att slutligen fastslå att det är på detta sätt. Mycket av minnesforskningen är fortfarande okända fält. I klinisk vardag är det ju välkänt att man med olika tekniker, varav psykoanalysen är en, kan ta fram minnen hos patienten som han/hon inte har erinrat sig tidigare.

Något som vi också bör komma ihåg är att stress påverkar vårt rädslesystem så att det underlättar reaktioner som styrs av amygdala. Det är väl belagt att patienter som t.ex.. drabbas av panikattacker kan berätta om en stressfylld tillvaro före attacken.

LeDoux forskning har varit mycket viktig för att vi ska förstå hur vårt faro- och rädslesystem är uppbyggt och fungerar, liksom våra minnessystem. Hans huvudsakliga forskning grundar sig på djur men han refererar också till olika experiment där människor ingår. Hans huvudtes är att hjärnan formas och styrs till stor del av våra emotioner, att de ger en särskild 'färg' åt våra medvetna tankar. Detta blir än tydligare när vi ser på Vad Damasio har åstadkommit. Till skillnad från LeDoux har han främst studerat människor och då framförallt människor som drabbats av olika hjärnskador. Han tar sin utgångspunkt i Phineas P Gage, en man som på 1800-talet fick en hjärnstång genom huvudet, överlevde, men genomgick en märklig personlighetsförändring. Damasio hävdar att den uppdelning av kroppen och förnuftet som Descartes gjorde sig till tolk för redan på 1600-talet, genom sin berömda sentens "Jag tänker alltså är jag", och som präglat och präglar vetenskapen än idag, är fel. Det är dags att se tillhelheten och att människan består både av kropp och själ och att de ärt en odelbar helhet.

Så här förklarar Damasio sitt intresse för kroppen och förnuftet.

Den man som Damasio nämner hette Ellis och hade fått en stor hjärntumör bortopererad. Efter det hade han genomgått en stor personlighetsförändring. Denna personlighetsförändring var desto märkligare eftersom mannen på olika test, presterade resultat som alltid låg i överkanten. Det kunde gälla IQ, social förmåga, beslutsfattande mm Efter en mängd test började Damasio formulera en hypotes som byggde på att testen inte rörde verkliga situationer. De var konstruerade och med normal IQ och minnesfunktioner intakta kunde en försöksperson mycket väl klara dessa test alldeles utmärkt. Men utanför testsituationen kunde Ellis inte ta de enklaste beslut, han kunde försjunka i små detaljer och hans personliga uppträdande präglades av stor okänslighet.

De skador som Ellis uppvisade rörde sig om skador i främre pannloberna där man vet att mycket av källorna till vårt förnuft sitter. Men det fanns också skador i förbindelser till bl.a. amygdala, som vi ju ovan sett tillhör vårt farosystem. Detta farosystem är utvecklat i överlevandets tjänst. Det verkar då, menar Damasio, att vi har ett behov av ett system som hjälper förnuftet att komma fram till beslut som på längre sikt är till fördel för oss och vår överlevnad. Amygdala är just ett sådant system som kontrollerar grundläggande biologiska funktioner och det vore ju klokt att detta system står i intim förbidelse med det undersystemet som svarar för rationellt tänkande och beslutsfattande.

Damasio, kan man säga återvänder till James, som jag nämnt i början och som hävdar att utan kropp ingen känsla. Känslorna är, enligt Damasio inga svårdefinierbara mentala upplevelser, utan snarare konkreta förnimmelser av ett specifik landskap - kroppens landskap. Känslor är på det sättet, ett slags "sensorer" som registrerar graden av samstämmighet eller brist på samstämmighet mellan natur och omgivning. De fungerar som vägvisare och de har ett påtagligt kognitivt innehåll.

Damasio hävdar att kroppen finns representerad i hjärnan och fungerar som en referensram för de processer i hjärnan som utgör grunden för våra medvetna tankar; det är alltså vår egen organism som används som grundläggande mall för den bild vi skapar oss om världen, som gör att vi upplever oss som ett eget subjekt. Det är vår egen kropp som utgör måttstocken för våra allra mest sofistikerade tankar och handlingar, våra största glädjeämnen och djupaste sorger.

Damasio sammanfattar forskningsläget:

• Den nuvarande forskningen ger stöd för att den mänskliga arvsmassan (genomet) inte ger detaljerade anvisningar för hjärnans hela uppbyggnad. Den ger en struktur men att utvecklingen sedan bestäms genom vår egen aktivitet, d.v.s. både arv och miljö.
• Arvsmassan verkar styra mycket av de äldre delarna av hjärnan, t.ex. hjärnstammen, hypotalamus och storhjärnans basala delar. Dessa har tilluppgift att reglera grundläggande livsprocesser.
• I övriga delar av hjärnan verkar arvsmassan bidra till den övergripande planen men att uppkopplingen till olika kretsar och system växer fram under inverkan av omgivningsfaktorer som i sin tur står under inflytande av exakt programmerade nervkretsar som svarar för den biologiska regleringen.

Att känslor har betydelse för vår överlevnad och tvärtom finns belagt på många områden. T.ex. kan kronisk stress ledan till en överproduktion av en kemisk substans, CGRP. Denna kan då klä utsidan av de Langerhanska öarna, som ingår i vårt immunförsvar. Då det är täckta med CGRP försämras deras funktion och vi blir mer infektionskänsliga. Det finns också väl belagt att vi genom att röra olika muskler i ansiktet kan förändra vårt sinnestillstånd. Vi kan "lura" hjärnan att känna oss glada.

Även om Damasio på sitt vis återupprättar James så vill han peka på en viktig skillnad. Det är att skilja mellan primära känslor och sekundära känslor. De primära känslorna är medfödda och det är främst genom amygdala som dessa styrs. De sekundära känslorna kan bearbetas i amygdala men de analyseras också i medvetna tankeprocesser. Exempel kan vara när de återser en gammal vän eller Du får ett dödsbud. I båda fallen leder det oftast tillett förändrat kroppstillstånd på samma sätt som vid primära känslor men individen påverkas också på ett inre plan i form av tankar som ansluter sig därtill.

Damasio vill också poängtera att vi också har vad han kallar bakgrundskänslor. Det är känslor som varken är uppåt eller nedåt, utan uttrycker en kropp i balans. Dessa känslor är vår bild av kroppens landskap när vi inte skakas av häftiga känsloyttringar. Det är utifrån dessa bakgrundskänslor som vi upplever de andra känslorna.

Den uppgift Damasio ställde sig var att bestrida uppdelningen av förnuft och känsla som fortfarande präglar vårt tänkande. Damasio pekar på att massor av beslut är framtagna utan förnuftets hjälp. Att vi äter när vi är hungriga beror på att blodsockerhalten sjunker. Detta leder till att vi äter. Vi kan visserligen skjuta upp ätandet men på sikt kan detta leda till döden. Andra "beslut" vi tar är att hoppa undan när t.ex. en takpanna trillar ner. Mycket av vårtfarosystem är uppbyggt på detta sätt, d.v.s. det kräver inget förnuft. Andra beslut vi ska ta kräver mer medvetna tankar, t.ex. val av livspartner, att konstruera ett hus, att skriva en bok. Eftersom exemplen ovan framstår som rätt väsensskilja kan lätt tanken uppstå att de grundar sig på helt skilda mekanismer i kroppen. Men Damasio menar att mycket talar för att de förenas av gemensamma neurobiologiska mekanismer.

Han stöder sig på sitt arbete med hjärnskadade patienter, bl.a. Ellis som jag redogjort för ovan. Damasio hävdar att ett "rent" förnuftigt resonerande vid komplicerade beslut i princip skulle vara omöjligt. Det förutsätter att vi kunde bearbeta tusentals möjligheter och utfall. Detta i sin tur skulle ta orimlig tid och kanske försätta oss i fara. Vi har därför försetts med ett hjälpsystem som får oss att fatta rimliga beslut på rimlig tid och det är detta hjälpsystem som Damasio har gett beteckningen somatiska markörer. Han menar att vi inför olika beslut så ger sig kroppen i form av känslor sig påmind som vägledare. När vi tänker och överväger olika alternativ så färgas alternativen av olika känslor. Det är dessa känslor som får oss fatta ett beslut. De somatiska markörerna är individspecifika och påverkas både av arv, kultur och miljö och individens samspel med denna.

Damasio sammanfattar att hans hypotes om somatiska markörer verkar bekräftas genom studier och experiment. Men det behövs ytterligare forskning för att närmare ta reda på hur det exakt fungerar. Han är däremot helt övertygad om att vi måste se oss själva som hela, biologiska varelser. Vi är inga hjälplösa offer för vårt genetiska arv men vi är också väl förankrade i detta arv och vad evolutionen bidragit till med den övergripande uppgiften - artens över- och fortlevnad.

Medan både Damasio och LeDoux är professorer i neurobiologi och så är den tredje boken jag refererar till skriven av en kliniskt verksam psykiater Daniel J. Siegel. Men undertiteln på hans bok "The developing mind" är "Toward a Neurobiology of Interpersonal Experience". Utgångspunkten för hans tankar är att vi måste förstå hur vårt medvetna skapas utifrån neurobiologisk principer

Medan LeDoux och Damasio upprätthåller sig explicit vid den enskilda människan så intressera sig Siegel för samspelet med andra människor för vår utveckling och har tar sin utgångspunkt i Bowlbys attachmentteori. Han stöder sig på neurobiologisk forskning som visar att både arv och miljö bestämmer en individs utveckling. Siegel hävdar då med stöd av den omfattande attachmentforskningen som grund, att olika attachmentmönster gör att vissa förbindelser i hjärnan utvecklas, andra förtvinar eller skadas. För en hälsosam utveckling måste vi ha förmågan att skapa stabila relationer till vår omvärld. Detta är ett intrikat samspel där vi både agerar och interagerar, t.ex. ett barns temperament kan avgöra hur dess omgivning reagerar och tvärtom i en oändlig sekvens av möten. Det är det sammantagna resultatet av all denna interaktion som formar oss som individer och hur vi ser på vår plats i världen. Naturligtvis är barndomen viktig och bl.a. Stern har ju i sina arbeten påvisat hur vi formar vårt själv i samspel med andra, men Siegel menar att våra attachmentmönster kan förändras över tiden. Detta är ju hoppfullt om man ser det ur kliniskt perspektiv. Det är s.a.s. aldrig för sent att få en lycklig barndom, som Ben Furman uttrycker de.

Det som är avgörande för hur vi människor fungerar är vår förmåga till självreglering, menar Siegel, och i denna spelar emotionerna en avgörande roll. Oförmågan till självreglering orsakar de flesta psykiatriska sjukdomstillstånden. I boken för han många resonemang kring detta även med ett flertal kliniska exempel och den syn hanhar på den neurologiska basen är i stort sett densamma, som de andra två författarna framför. I hans bok citeras också båda två.

De tre ovanstående böckerna tycker jag ger en bra bild av vad vi står idag för att förstå våra emotioner och hur vi som människor utvecklas. Jag ser det också som ett försök att ställa oss på en gemensam plattform. För även om vi talar mycket om helhetssyn, så har den inte riktigt genomslagskraft i verkligheten. Fortfarande är kropp och själ skilda åt genom uppdelningen i olika discipliner. Psykologer har svårt att tala med neurologer och medicinare och tvärtom. Forskningen är ofta inriktad på små detaljer och områden. Inom det psykoterapeutisk fältet finns ingen enhet. Men jag har dock en känsla av att vi står för ett paradigmskifte i Kuhns mening. Den nya hjärnforskningen, som jag presenterat en del av ovan, är början till en förståelse av oss själva som biologiska varelser med både kropp och själ och att de är förbundna med varandra och påverkar varandra. Detta är väl inte egentligen något nytt men nu kan vi även på experimentell väg och gammal hederlig naturvetenskaplig forskning konstatera att så är fallet. Vi kan också konstatera att det pionjärer inom psykologi och psykoterapi framförde som hypoteser också verkar bekräftas av modern forskning.

Så min påstående i rubriken att Freud hade rätt, har en viss täckning. Men det blir närmast patetiskt när Ingrid Matthis i ett förord till Damasio bok hävdar att det nu är bevisat att Freud hade rätt och att man nu ska se närmare på hans neurologiska forskning. Jag har en känsla av att Freud på många sätt utgör ett stort hinder för att paradigmskiftet ska ske. Det finns tyvärr tillräckligt många som hävdar att det Freud en gång skrev är heltäckande och att han även förutsåg vad som skulle komma. Detta bekräftar känslornas betydelse för vårt rationella tänkande men LeDoux, Damasio poängterar att för mycket känslor, d.v.s. oförmåga till känsloreglering, kan vara äventyrligt får våra beslut. Som tur är finns det ju många inom de psykoanalytiska lägret som inte sett på Freud med samma vördnad, varav Damasio är en, liksom Stern och Bowlby. Därför är det beklagligt om vi åter får en diskussion om Freud hade rätt eller fel, eller om han hade 80% rätt och 20% fel. Men min övertygelse är att ett paradigmskift är på väg och att dessa freudianska fossiler, liksom dinosarierna, kommer att försvinna. Evolutionen har lärt oss att det är de som kan adaptera nya rön, upptäcka nya former, anpassa sig till nya levnadsbetingelser kommer att vara de som överlever. Återigen - känslor måste paras med ett förnuft.

• Vi kan enas om att det finns ett undermedvetet och att det ibland kan bli föremål för medveten betraktelse.
• Detta undermedvetna styr på många sätt våra medvetna tankar och känslor.
• Det finns olika minnessystem, både implicita och explicita och de påverkar varandra
• "Kroppen" utgör den fond utifrån vi förstår oss själva.
• Människan utvecklas genom att interagera med sin omgivning. Arvet ger en ram men innehållet formar vi tillsammans med andra.
• Människan har en förmåga att förändras och utvecklas genom hela livet.

• Genomgången av de tre författarna ger oss en förståelse att mänsklig interaktion påverkar oss som helhet. Olika tillstånd, såsom stress, dåliga attachmentmönster påverkar våra neurala förbindelser. Detta ger oss ett svar på att psykoterapin på olika sätt fungerar på samma sätt som t.ex. medicin. Det psykoterapin påverkar, påverkar också olika kemiska ämnen.Det är här man kanske ska söka svaret på att det är så svårt att hitta specifik skillnad i resultat av olika terapiformer. Resultaten brukar ju i stället förklaras av en bra allians. Attachmentforskningen är kanske ett svar på denna fråga.
• Minnen färgas av våra emotioner. Det kan tänkas att en förhöjd emotionellt nivå i terapin kan vara ett sätt att få fram 'undermedvetna' minnen. Samtidigt får vi inte glömma att en för hög emotionell nivå kan blockera våra minnesfunktioner.
• Olika former av exponeringar kan vara ett bra sätt att få de högre funktionerna att styra vårt farosystem. Problemet är att detta främst verkar vara verkningsfullt när det finns en objekt som man är medveten om, t.ex. ormar, höjder mm.
• Det är inte alltid meningsfullt att leta efter någon utlösande faktor för ett ångestsyndrom. I vissa fall har något minne inte skapats. I dessa fall verkar det enda möjliga sättet vara, att med hjälp av högre hjärnfunktioner försöka styra vårt farosystem. Här kommer arbetet med vår självreglering in. Dialektisk Beteendeterapi är en form av terapi som arbetar mycket med detta.
• Våra minnesfunktioner är aldrig exakta och påverkas också av de känslotillstånd vi befinner oss i. Detta har förmodligen stor betydelse hur en psykoterapi kan verka. Genom att ta fram andra minnesbilder kan man påverka den nuvarande statusen. Psykoanalysen, narrativa terapier och naturligtvis den kognitiva terapin utnyttjar denna möjlighet på ett medvetet sätt. Förmodligen har all terapi en verkan inom detta fält.

Jag tror att det är vettigt att ha ovanstående i tankarna när vi diskuterar både den kognitiva terapins framtid och när vi diskuterar med andra inriktningar. Kan vi finna ett gemensamt språk, en gemensam bas för hur vi ser på oss själva så är mycket vunnet.

Tillbaka