|
|
|||||||||
|
Svårfångad sanning om egenterapin Först ska du gå femtio timmar i egenterapi. Sen ytterligare sjuttiofem. Måste det vara så för alla? Och vad säger egentligen riktlinjerna? Syftet med egenterapin är att den blivande psykoterapeuten ska få självkännedom och erfarenhet som klient. Men en genomsnittlig klient går sällan mer än tjugofem sessioner. Är det rimligt att en psykoterapeut måste gå fyra gånger så mycket? Invändningar mot rekommendationen bygger ofta på idén om att reglerna framtagits utifrån en psykodynamisk referensram. Högskoleverket har tidigare i år skrivit en rapporten "Utvärdering av psykoterapeututbildningar vid universitet och enskilda utbildningsanordnare" (2007:30 R) I rapporten står det att timantalet kan tillåtas variera. Iréne Häggström på Högskoleverket utvecklar: Det är bara en generell iakttagelse från bedömargruppen. Det som Högskoleverket anser bör gälla är att kravet på egenterapins omfattning bör vara minst sjuttiofem timmar. Men vad är då en generell iakttagelse? Vad händer om en utbildare bryter mot kraven? Uppsala Universitet har valt ett upplägg om tjugo timmar individualterapi och femtio timmar gruppterapi, vilket kritiseras i Högskoleverkets rapport: "Även om utbildningsanordnaren valt att gå från den traditionella egenterapin bör timresurserna som avsätts för detta inte understiga sjuttiofem." Frågan är då vilken betydelse Högskoleverkets kritik har i praktiken. Sokraten har talat med flera studierektorer och utbildare som hänvisar till Socialstyrelsen och det verkar finnas en utbredd uppfattning om att denna instans har ett krav på 75 timmars egenterapi. Men enligt Socialstyrelsens Ene Berglin är det inte Socialstyrelsens uppgift att skriva styrdokument för olika utbildningar. Psykoterapeututbildningarna och deras egenterapi är reglerade av examensordningen, säger Ene Berglin. Hon tillägger att det är Högskoleverket som är aktuell tillsynsmyndighet. Hur rekommendationer ska tolkas och efterlevas är inte bara en fråga om vad som står i examensordningen. Det är en fråga om hur lagar och regler ska utformas så att de passar in på den verklighet som faktiskt råder. På den kommande psykoterapimässan på Stockholmsmässan i Älvsjö den 10–12 april 2008, hålls ett symposium med företrädare från olika utbildningar om egenterapin. Det glädjande att frågan diskuteras. Nästa steg är handling! Lisa Hedgren, psykologstuderande, Lunds Universitet, lisa_hedgren@hotmail.com
På Uppsala universitets legitimationsgrundande psykoterapeututbildning med KBT-inriktning har man ett upplägg om 20 timmar individualterapi och 50 timmar gruppterapi. Jag har talat med Bengt E Westling som är programansvarig. Tycker du att det antalet timmar är bra att utgå från? Nu har vi haft det här upplägget sedan år 2000 - för totalt sex utbildningsomgångar. Timantalen är inte huggna i sten och det finns all anledning att se över dessa. Men upplägget med egenterapi i såväl grupp- som individualformat tycker jag det finns goda argument för att behålla. Många kommer efter utbildningen att bedriva terapi i båda formaten. Om man riktar in sig på att egenterapin ska uppfylla målen med kursen, hur kan man se om en student nått mål, som till exempel fått bättre självkännedom? Det är ju problematiskt att mäta och kanske mätningen delvis sker via andra kurser. T.ex. av om studenten i klientarbetet uppvisar självkännedom om egna styrkor och svagheter. Bör egenterapin som kurs finnas kvar? Ja, absolut enligt min personliga uppfattning. Min bild är även att det är en åsikt som företräds av en majoritet inom såväl BTF som SFKBT. Även om vissa förespråkar att kursen bör vara ett valfritt alternativ eller helt tas bort. De som förespråkar att kursen helt ska tas bort använder ofta som argument att man i forskningen inte har sett att det går bättre för de patienter som har en terapeut som gått i egenterapi. Men frågan är om det är ett bra mått, man kanske istället ska titta på utfallsmått som om terapeuten är mindre utbränd, upplever personliga vinster eller kan hantera besvärliga terapeutiska situationer på ett bättre sätt efter egenterapin. Det finns ju även massa andra inslag på utbildningar där vi inte har ett otvetydigt empiriskt stöd för dess värde men som ändå inte ifrågasätts på samma sätt som egenterapin. Ett av målen är att bearbeta egen problematik, hur ser du på det? I kursplanen för BTF:s grundläggande psykoterapiutbildning finns formuleringen "bearbeta eventuell egen problematik". På Uppsala universitets legitimationsutbildning uttrycks det lite försiktigare – "förbättrat personligt fungerande." Att vi alla har viss personlig problematik som kan behöva bearbetas i egen terapi tycker jag personligen är en oproblematisk ståndpunkt. Men möjligen kanske man bör gå i egentlig kognitiv beteendeterapi först om man har omfattande problem, t.ex. svårt tvångssyndrom. Istället för att använda egenterapin enbart till detta som då kan få ett olyckligt smalt fokus. En annan sak som lyfts fram i målformuleringen är modellinlärning genom att se erfarna terapeuter arbeta. Ja, och det tror jag är en viktigt del. Egenterapin har sannolikt en större formande betydelse för det egna psykoterapeutiska arbetet än många anar. På psykologprogrammet i Uppsala kan man läsa KBT-linjen men ändå gå i psykodynamisk egenterapi. Jag märker tydligt i handledningen vilka studenter som har gått eller går i KBT-inriktad egenterapi. De som har den erfarenheten av KBT tar lättare till sig arbetssättet och är mindre passiva i sin terapeutiska stil. På BTF:s grundläggande psykoterapiutbildning krävs däremot egenterapi med KBT-inriktning. Möjligen skulle man på legitimationsutbildningar kunna överväga att godkänna egenterapi inom annan teoretisk referensram än KBT. Detta i de fall studenten redan har genomgått KBT-inriktad egenterapi på den grundläggande psykoterapiutbildningen och har en god identifikation med terapiformen och vill bredda sin erfarenhetsbas. Hur tror du det ser ut i framtiden, kommer andra orter att göra liknande förändringar? Sannolikt kommer fler och fler legitimationsgrundande psykoterapiutbildningar med KBT-inriktning att i större utsträckning anpassa timantalet och utformningen till KBT-traditionen. Det har nog först under senare år sjunkit in hos utbildningsgivare att Socialstyrelsens gamla riktlinjer från 1990 om 50 timmar individuell egenterapi eller 120 timmar i gruppformat inte gäller längre. HSV betonar även i sin rapport om psykoterapiutbildningar från år 2007 att omfattning och utformning idag kan anpassas till uppfattningarna inom respektive inriktning. Lisa Hedgren
|
