För er som läst en del om KBT vid schizofreni och tagit del av engelsmännens forskning känner kanske igen en hel del namn, såsom Tarrier, Kingdon, Birchwood, Fowler, Haddock, Kuipers, Drury m fl. De har figurerat i spalterna ett 10-tal år och när man möter dem första gången slås man av att alla verkar knappt 40 fyllda. Det gäller även Gilliam Haddock, vilket också dagens presentatör Per Borell poängterade. Det är inte utan att man kan känna lite avundsjuka över vad de verkar hinna med mycket. Förutom sitt kliniska arbete så skriver de böcker och forskar. Det kan verka 'knäckande' för oss vanliga dödliga, men samtidigt ger deras flit oss mycken väldokumenterad kunskap. Det var det som heldagsworkshopen handlade om, under rubriken; CBT in schizophrenia.

Gilliam inledde med att vad gäller schizofrena patienter och neuroleptika så finns det konsensus att ca 1/3 svarar bra, 1/3 svarar dåligt och 1/3 inte alls. Per Borell påpekade att engelsmännen sällan talar över ämnet 'social skills', och Gilliams svar var att man fokuserat på positiva symptom, dvs hallucinos och vanföreställningar. Hon gjorde sedan en genomgång av hur arbetet kring hallucinationer bedrivits i England. De strategier man traditionellt använt har varit

1. Belöning, dvs uppmuntran i någon form när man inte öppet hallucinerar.
2. Negligera det, dvs man svarar inte patienten.
3. Distraktion, olika former, t ex öronproppar, walkman, läsa högt, nynna etc.
4. Uppmärksamma dem, dvs medvetet fokusera på dem
5. Arbeta med innehållet i hallucinosen.

I det kliniska arbetet och forskningen har två linjer utkristalliserats. Den ena linjen menar att ju mer distraktion desto bättre. Den andra linjen förespråkar starkare fokus på innehållet. De som förespråkar fokus på innehållet menar dock att de patienter som har ljudhallucinationer där det inte finns något innehåll, t ex brusljud, kan det vara till stor hjälp med distraktion. För en terapeut kan innehållet fås fram bl a genom 'shadowing' där terapeuten eller patienten återupprepar rösterna. Ett annat alternativ är att patienten skriver ner dem eller spelar in dem.

Sammanfattningsvis menar Gilliam att båda strategierna är effektiva till en början men att självkänslan steg signifikant för de patienter som använde fokusering. En förklaring till detta kan vara att röster etc är viktiga för många patienter. Därför föredrar patienterna att prata om rösterna, dvs fokuserar. Att distrahera innebär i sin förlängning att man negligerar en del av deras upplevelser, som viktiga.

Gilliam talade också om psykologisk behandling av vanföreställningar. Här har också av tradition funnits två linjer, konfrontation och modifiering. Vid konfrontation så försöker man ställa patientens syn mot 'verkligheten', dvs genom att argumentera mot patienten få honom /henne att inse att han/hon har fel. Att denna metod inte är så bra kan ju var och en inse som försökt vinna ett debatt för sin sak. Den andra linjen, modifiering, bygger på sokratisk frågemetodik, dvs en kognitivt förankrad metod. Den går ut på att inte motsäga patienten eller säga att han/hon har fel utan istället be patienten ge bevis för deras övertygelse. Om patienten uppger att han är avlyssnad av SÄPO, så frågar man hur det går till, vem som lyssnar, var avlyssningsapparaturen är placerad, hur den kommit dit mm. En hel del forskning kring detta har bedrivits, bl a av Tarrier, Kingdon m fl och resultaten är övertygande att modifiering är överlägsen konfrontation.

Mot slutet av denna kunskapsfyllda dag kom dr Haddock in på framtiden. I Manchester håller man bl a på att forska kring schizofreni och missbruk, man studerar dubbeldiagnoser och olika inlärningssvårigheter. Dessutom arbetar man kliniskt och forskningsmässigt med att integrera KBT individuellt med familjeterapi.